Millan

Tjenis! Jag har precis börjat läsa en bok jag fick av mamma. "sjöjunfrun" av Camilla Läckberg. Har bara läst ett kapitel nu, men det verkar bra. Jag måste bara skriva prologen till er. Den är inte så lång:

"Han hade vetat att det förr eller senare skulle komma fram i ljuset igen. Något sådant gick inte att gömma. Varje ord hade fört honom närmare det onämnbara, det förfärliga. Det som han under så många år hade försökt att förtränga.
  Nu kunde han inte fly längre. Han kände morgonluften fylla lungorna när han gick så raskt han förmådde. Hjärtat slog hårt i bröstet. Han ville inte gå dit, men han måste. Så han hade besämt sig för att låta slumpen avgöra. var det någon där skulle han berätta. Var det ingen där skulle han gå vidare till jobbet. Det avr någon annan.
  Hennes långa hår svängde rytmiskt över ryggen när han följde efter henne in i nästa rum. Han började tala, frågade. Tankarna for runt, runt. Inget var som et verkade. Det var fel, men ändå rätt.
  Plötsligt tystnade han. Något hade träffat honom i mellangärdet med en kraft som gjorde att orden bröts mitt itu. Han tittade ner. Såg blodet som började sippra fram när kniven gled ur såret. Sedan en ny träffa, ny smärta. Och det vassa som rörde sig i hans kropp.
  Han förstod att allt var över. Att det skulle ta lut här, fast det fortfarande fanns så mycket kvar att göra, att se, att uppleva. Samtidigt fanns det ett slags rättvisa i det. Han hade inte förtjänat det goda liv han haft, all kärlek han hade fått. Inte efter det som han hade gjort.
 När smärtan hade bedövat alla hans sinnen och kniven var stilla, då kom vattnet. Den gungande rörelsen av en båt. Och när han omslöts av det kalla havet kände han inte längre någonting.
    Det sista han mindes var hennes hår. Det långa, mörka."

vad säger ni? ;)