Söndagen 21/9 08

Det som hände natten mellan fredagen och lördagen är hemskt. När jag fick reda på att hon hade hamnat på akuten så trodde jag att det var något skämt, men det var det absolut inte.  Jag hade ingen reaktion, jag kunde inte tro på det. Det kändes bara som att allt var som vanligt. Men när jag sedan fick prata med henne i telefon så hörde man hur liten hon lät, och man hörde knappt vad hon sa för hon hade fått morfin. Man vet ju inte vad man ska säga heller och det hjälpte ju inte att hon mumlade lite borta så man fick säga va ganska ofta. Men jag kommer nog reagera först när jag får se henne. Ska åka och hälsa på imorgon. <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0